snurrig.

det är konstigt, det där med livet. tiden bara springer iväg och jag vet inte riktigt om jag hinner med själv. känns som om att det är så mycket man skulle ha gjort, så mycket man borde hinna med.

det finns så många människor jag tycker om. och det finns alldeles för många känslor i min kropp för att jag ska kunna tänka klart en tanke innan jag börjar på nästa. för nu


i ett stökigt rum med båda fötterna på bordet

RSS 2.0